Kategorier
ledarskap mål motivation

Från styrka till hot

Jobbet har alltid varit viktigt för mig. Det ger näring, stimulans och lärande. Därför har jag länge funderat på vad jag ska göra med sista årens erfarenheter på jobbet. Periodvis har jag varit så frustrerad och mått dåligt. Ingenting som jag gjorde eller sa sågs eller hördes av de som behövde det. Man kan faktiskt likna upplevelsen med en Swot-analys. Anställdes som en styrka men snart blev ett hot mot befintliga maktstrukturer och invanda normer. Nu är det dock historia och jag kommer återgå till att vara styrka.

Nya tider väntar inom kort och jag kan inte vara mer glad. Känner kreativiteten vakna till liv igen. Jag ska få vara mig själv igen. Jobba med förändringar, utveckling och ledarskap. Bidra till mer effektivitet och nyttja kapacitet både hos människa, teknik och organisation.

Jag väljer nu aktivt att skapa lärande från de tuffa åren och förmedla mina totala erfarenheter till nya kunder, kollegor och intresserade. Lärande Ledarskap får aldrig stanna av. Inte hos mig och inte hos er.

Kategorier
förändring ledarskap mål mod

Bring it on!

För några dagar sedan gjorde jag något som jag inte brukar och sökte jobb via ett inlägg på min Facebook. Inget märkvärdigt i sig men jag började tänka lite på det. I inlägget förklarar jag varför jag söker jobb och varför det inte fungerar hos nuvarande arbetsgivare. Saken är ju den att jag bloggat om att arbeta offentligt många gånger. Till exempel För engagerad? Men likväl var det en röst inom mig som sa, att jag inte borde skriva inlägget om jobbsökandet.

Jag vet att om jag stannar så kommer jag bli sjuk av det som sitter i väggarna. Sjuk av att aldrig få fälla ut vingarna. Trots detta så tvekade jag och har funderat på skälet. Frågar du mig handlar det om en ovilja att förändras och öppna upp för nya perspektiv hos arbetsgivaren. Jag tvekade för att min låga höll på att slockna av det skälet.

Det är kanske inte så konstigt när ens arbetsuppgifter inte existerar och ens titel som projektledare står utan uppdragsbeskrivning. När man ständigt befinner sig i korridoren utan koppling till beställning eller tanke på resultat. För mig är det tortyr, att inte få bidra och inte få använda min kompetens.

Jag fick i alla fall otroligt fin respons på min sökning och har flera krokar ute. Min energinivå har stigit hela tiden och jag kommer fortsätta söka. Jag har till och med vågat titta på jobb på andra orter. Lärt om svenska nomader och tittat på remote-tjänster.

Ibland känns det som om sista åren har varit helt bortkastade men visst har jag lärt också. Jag har skaffat mer kunskap om förvaltning, ärendehantering och så klart om digital transformation på flera plan. Och jag har träffat fantastiska och kompetenta människor. Sådana som kommer fortsätta göra grymma insatser.

Men nu är jag grymt taggad på kommande tider och nya utmaningar. Bring it on, jag vill fälla ut mina vingar nu!

Kategorier
förändring ledarskap mål mod

Stora penseldrag och små detaljer

Om jag skulle måla en tavla över det gångna året skulle jag nog inte hänga upp den. Kanske mer ställa den åt sidan och titta på den ibland. Funderat på vad och om jag skulle gjort något annorlunda. För penseldragen har varit stora i vissa avseenden men detaljerna finns alltid där.

Saker och ting börjar falla på plats i mitt liv och det handlar i mångt och mycket om detaljer. Bitar av kunskap både kring både mig själv och mina döttrar. Vi har en tendens att förenas i hur det känns att inte passa in, av olika skäl men med samma upplevelse. Att vi tittar på världen med andra ögon och söker förståelse och samband kring beteenden och händelser. På vårt lite okonventionella sätt. Detaljerna har alltid betydelse. Det är en ynnest att försöka förklara samhällsutveckling, kulturella betingelser, fostran och individuella val för en högbegåvad och npf-diagnostiserad tonåring. Min utbildning som beteendevetare har aldrig nyttjats så bra som dessa år.

Och likväl som båda döttrarnas utmaningar i skolsystemet så kan jag konstatera att de tre sista åren i mitt yrkesliv varit i det närmsta helt bortkastade. Där fanns inga penseldrag och noll utrymme för vare sig förändring, utveckling eller resultat. Jag hamnade helt enkelt på fel ställe. Som så andra många gånger finns det en lite mer komplicerad förklaring bakom men oaktat det så blickar jag nu framåt. Jobbet har alltid varit viktigt för mig, en kanal för att orka, kunna och klara resten.

Med det vill jag ha sagt att jag i år fixat två operationer, en strålbehandling, fighten med skolan samtidigt som jobbet varit katastrof. När jag hittat en ny arbetsgivare som ger mig rätt förutsättningar så kommer jag vara galet stark. Penseldragen är fortfarande stora men det är ljusa färger som används!

Till sist, glöm inte att hylla en revisor i din närhet ;-D Mer om det i annat inlägg!

Kategorier
egensinning kunskap ledarskap motivation utbildning

Borde jag vara någon annan?

Vissa av oss faller lätt in under rubriken eldsjälar. Andra har mycket drivkraft, en del är entreprenörer. Ibland säger vi lite kärleksfullt att de har någon bokstavskombination och en del säger bara sanningen och kör. Skiter i allt. Oavsett incitament ska tilläggas.

Jag har vant mig att vara en sådan som gör oavsett vad det heter. Mestadels väldigt uppskattat då det blir resultat på jobbet och bra träningsresultat genom åren. Och jag har fostrat två extremt starka döttrar. Men att komma hit kostar på. Och jag relaterar inte till en stundande utmattning utan om de värderingar som jag möter på olika plan i olika situationer.

Att det ska vara fel att stå på sig när saker och ting är fel. Att man ska rätta in sig i ledet trots att man vet saker. Att pengar går före väldigt mycket. Att man som kvinna ständigt granskas utifrån förlegade normer. Listan kan kan göras lång.

Som mamma till en tjej med adhd har jag ställt mig frågan om jag fostrat mitt barn fel tusen gånger. Om inte mer, för samhället exkluderar och skaver. Varje gång så landar jag i samma slutsats. Det är inget fel på hennes uppfostran och jag är ingen perfekt mamma. Men vi behöver möta hennes behov. Hennes och alla andra barns behov kring struktur, sammanhang och syfte. Det är direkt fel att bedöma npf-barn utifrån egna värderingar och egen fostran. Det är inte fel på kidsen. Det är samhället det är fel på. Lärare som slutar hälsa. Det är så fel. Barn som tänker, i morgon ska jag vara normal. Det är skamligt hanterat av oss.

Jag har en tuff höst framför mig. Jag måste gå en lång väg för att få till ett skolbyte. (Väljer att inte gå in på detaljerna just nu.) Jag söker jobb och jag har fått struma. När det känns som motigast undrar jag om jag borde vara någon annan. Men varje gång så kommer jag till samma slutsats. Jag är hennes mamma och inget annat. Jag kommer alltid stå på mig, det utvecklar mig. Jag är en bra ledare som har mer att tillföra på jobb. Vi ger oss aldrig!

En får ta fram sitt inre djur ibland 😻
Kategorier
förändring ledarskap mål motivation

Den här tiden på året

Hösten har alltid gett mig ro. Jag älskar färgerna, luften och känslan av att saker och ting ska starta om. Man kan ha på sig kläder utan att svettas ihjäl och inte minst vara ute i skogen. Men den här tiden på året har också kommit att bli bland det värsta jag vet. Skolan startar igen.

Jag befinner mig i en situation med många andra föräldrar till npf-barn. Om npf är nytt för dig så kan jag berätta att det betyder neuropsykologisk funktionsnedsättning och innefattar diagnoser som adhd, trots, autism, touretttes och mer där till. Läs gärna mer här om du är intresserad.

För oss som har npf-barn och strävar efter rätt anpassad utbildning till barnet kan du tänka dig en situation motsvarande, ditt barn har ett fysiskt handikapp och är rullstolsbunden. Skolan har fridrotts-temadag och lärarna skriker till ditt barn att den ska resa sig upp ur rullstolen och vara med.

Nej, just det. Det händer liksom inte. Har barnet däremot en neuropsykologisk funktionsnedsättning som inte syns alla dagar, då är det helt okej att banka in alla i normalitetsnormen och ha en förväntan att barnet ska bete sig exakt som alla ”normala” barn. Både i beteende och sett till undervisningen utformning.

Det finns tack och lov skolor som jobbar efter skollagen. Att varje elev har rätt till den undervisning man behöver. Efter år av kamp kommer vi att lämna en bedrövlig situation på en av Östersunds friskolor med tema sport och friluftsliv. Vi kommer lämna en ständig olik syn på situationen där jag upplever att skolan allt jämt ser till skolans behov och inte barnets. Efter anmälan till huvudman gjordes vissa medgivande till brister och vi satte all vår tilltro till nya rektorn som tyvärr slutade rätt omgående.

Samtidigt finns kampen om en vårdinsats och medicinskt stöd och behandling. Under ca 7 månader så har min dotter träffat lika många (stafett)läkare på Bup Östersund. Vad gäller mediciner tolkar alla läkare barnet olika och ger olika förslag till lösningar, många gånger säger de emot varandra. Då en svår adhd med inslag av autism hela tiden handlar om struktur, sammanhang, konkreta underlag och inte minst rätt form av bekräftelse så är situationen under all kritik. Direkt kontraproduktiv sett till barnets behov av vård.

Visst ni att jag som vårdnadshavare inte har rätt att begära en fast läkare åt mitt barn? Det är ganska sjukt i sig. Nu har jag emellertid lyckas få en läkare som barnet kan träffa ofta men sannolikt inte alltid. Men det är alltid en kamp. En kamp där mitt barns hälsa är själva insatsen.

Det som jag lärt mig mest av det här är att värdesätta friheten att välja. För jag får inte alltid välja, trots att jag lever i Sverige. Det är heller inte självklart att en individ ska få utvecklas på det sätt som den behöver.

Vi kommer att komma igenom även den här hösten även om vi är skitless på alla samtal med skolan och vården var för sig och gemensamt, alla omvägar (typ patientnämnden) och inte minst på alla som tycker att npf är trams. Jag är tacksam för att jag får se världen med mitt barns ögon, det ger en bas i vad som är annorlundabra. Vi lär och vi utvecklas tillsammans. Det gör att mitt ledarskap alltid fortsätter att utvecklas.

Kategorier
kunskap lärande processer ledarskap utbildning

Men hur tänker du egentligen?

Hur ofta har man inte varit i ett möte, en dialog, där man funderat hur tankarna har gått hos motparten? Jag befann mig på ett sådant möte senast idag. Utan att fördjupa mig i detaljer blev det tydligt att den andra i mötet var helt uppslukad av sin egen världsbild och i det närmaste helt oförmögen att ta emot information av annat slag. Det blev inte så konstruktivt möte. Vi tar omtag i ett annat spår.

Mitt intresse för hur människor tänker började för ca 15 år sedan då jag fick chansen att göra ett test i axiologi i samband med en rekrytering. Jag fick värdefull insikt i mitt egna okonventionella tänkande och inte minst ökade förståelsen att en människa inte alltid kommunicerar så som den tänker. Mitt eget ledarskap formades starkt av detta och jag kan utan problem lösa många strategiska uppgifter. Och så klart varmt rekommendera er att fördjupa er kring tankemönsters betydelse.

”Det sägs att vi fattar närmare 40 000 beslut per dag.” Så ledes viktigt att vi har en viss förståelse kring dessa frågor inte minst när det kommer till att bygga framgångsrika team. Men det gäller också för våra barn och ungdomar i skolan. Även de har olika tankemönster baserat på person, fostran och bakgrund så klart.

Min äldsta dotter har ett medlemskap i Mensa och har brottats ganska mycket med omgivningens tafatta förståelse för henne och hennes syn på omvärlden. Inte minst skolans bristande kunskap kring hur begåvade ungdomar tänker. Samma situation för den yngre dottern. Jag gör inget anspråk på att vara expert eller den perfekta mamman.

Jag säger bara att det spelar roll hur du tänker. Det är basen för dina värderingar och normer. Och hur du sedan omsätter det i praktiken.

Kategorier
entreprenörskap förändring ledarskap mål

Det enkla har blivit svårt

Sista veckorna har jag kört många mil mellan Östersund och Umeå. För egen del var det skönt att köra något annat än 45:an där jag oftast brukar vara. Och det har gett många stunder till reflektion.

Tänk så svårt det enkla blivit. I skolan, på jobbet och i livet. Att få vara sig själv en stund. att vara närvarande och utvecklas efter sina behov. Jag känner en längtan av att kliva in i den där ölreklamen, fast utan att dricka ölen. Att få vara sig själv en stund. Att skippa allt brus och trams och bara fokusera på det som är viktigt för en.

Att arbeta offentligt skapar inte de förutsättningarna. Under mina sju år som anställd har jag mött knappt en handfull autentiska ledare. Jag tycker det är lite sorgligt men också helt logiskt utefter samhällets utveckling.

Då jag själv är oerhört värderingsstyd och snudd på naiv i min övertygelse om att kunna göra skillnad så har jag insett att mina dagar som offentligt anställd är räknade. Det känns skönt. Nya utmaningar ska antas, frågan är bara när och hur. Jag letar!

Jag kommer oavsett jobba mer med att skriva, kanske prata lite om värderingar. Berätta mer om hur det är att att vara mamma till en tjej med adhd och självklart det faktum att båda mina döttrar är definierat begåvade. Det är en resa i sig. Kolla gärna in mina nya sidor Annorlundabra och Begåvning eller belastning. Och sedan har jag ju gått och blivit med logga! Hoppas ni gillar den!

Kategorier
förändring kunskap mod

Perspektivträngsel

Jag kommer tillbringa tre veckor i Umeå i sommar, med start på onsdag redan. Det känns på många sätt välkommet och fint. Umeå är liksom min hemstad på något vis. De tio år som jag bodde där formade mig i grunden. Och det är norrut. En del av mig gläds extra mycket för det. Norrut, till enkel kommunikation och bred dialekt. Till utrymme och känslan av att alla välkomnas.

Skälet till tre veckor i Umeå är inte fullt så charmerade. Jag ska genomgå tre veckors strålbehandling på onkologen vid NUS, eller Norrlands universitetssjukhus som det egentligen heter. Jag har inte cancer men jag har cellförändringar som vår fantastiska vård upptäckt och ska utrota så det inte blir cancer. Tacksamheten känner inga gränser.

Men jag är inte överraskad, min kropp har varit i kamp under flera år med stress, oro och ångest som följd. Någon gång kommer man till en gräns och jag är där nu. Jag är på sätt och vis starkare än någonsin men också fylld av perspektiv. När jag var på mitt uppstartsmöte för behandlingen kändes det i själen. Alla dessa livsöden som satt i väntrummet. Alla dessa som kämpar mot denna enormt förfärliga sjukdom. Närstående som stöttar och håller handen. Den drabbade som rak i ryggen går i väg till mötet med läkaren. Inte som på andra mottagningar. Det är en annan atmosfär på onkologen. Ödmjukhet inför livet.

Jag vilar i sommar men tillåter mig att bearbeta perspektiven för att undvika trängsel. Letar min plats, med tillförsikt.

Ta hand om er!

Kategorier
förändring lärande processer ledarskap mod

Suboptimerat läge

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas bena ut det här med suboptimerat läge. Men det är dags för läget tar för mycket energi av mig.

Jag brinner för samhällsfrågor. För ledarskap och för utveckling. För lärande och även pedagogik, eller om vi ska vara korrekt didaktik. Länge fick jag utlopp för min energi i rollen som företagare och konsult och somliga höjde på ögonbrynet när jag bytte till offentlig sektor, med en liten paus för staten. För mig var steget inte så långt för frågorna var i stort sett desamma. Det var utveckling.

Jag bytte bana för sju år sedan och har sedan dess också kämpat för en rättvis undervisning till mitt barn. Utan att gå i djupet på detta kan man med all enkelhet konstatera att det är inte självklart att få en anpassad undervisning.

Under dessa sju år har jag haft möjligheten att på nära håll studera ett skrämmande dåligt ledarskap i både skola som offentlig sektor. En offentlig sektor som också är ansvarig för det samhälle dit jag ska skicka både mina döttrar. Det river och sliter i mig. Sorgen över att vi tappat det. Att vi vägrar se hela bilden. Att vad vi gör alltid trumfar hur vi gör (alltså att vi väljer förvaltning före utveckling). Att härskartekniker är en del av vardagen. Att prestige går före behov. Att populism ens finns. Att jobba offentligt när mitt barn inte får hjälp av offentlig sektor. Nej, det räcker nu.

Jag har kommit till en punkt där jag måste optimera mitt liv till bättre status helt enkelt. Jag kan inte fortsätta på inslagen bana, då kommer jag kraschlanda. Utmaningen är bara att hitta eller skapa den där banan. Jag har för litet nätverk i länet för att komma vidare till privata sidan. Kan inte flytta pga familjeskäl. Är generalist och inte specialist. Och jag drömmer om matriser och älskar landsbygd, värdegrund och Buffon (sedan många år tillbaks). Misstänker jag borde jobba remote eller bli digital nomad men tjänster måste definieras och mitt ledarskap anpassas. Det får nog bli temat för nästa inlägg. Och jag kommer säkert lära mig något längs vägen. Det tycker jag känns bra!

Kategorier
lärande processer ledarskap mod

Ett samtal som jag velat vara utan

Jag har de sista dagarna varit hemma och vilat upp mig efter en operation. Sist jag gjorde ett liknande ingrepp var för länge sedan, i ett annat liv och på en annan fysisk plats. Jag mår under omständigheterna bra och har upplevt en stor tacksamhet, både till vården och faktiskt till mig själv. Jag har kommit en lång väg och lärt mig mycket. Men det finns en sak som jag inte kan förlikna mig med. Vare sig då eller nu. Något som jag inte pratat så mycket om men som jag förstår har format mig väldigt mycket. Både privat och i arbetet.

Jag drev företag när det begav sig. Och jag minns exakt vart jag stod när samtalet kom, en kväll på hösten. En projektanställd ringde och berättade att han just kommit ut från polisstationen efter förhör. Han var misstänkt för våldtäkt. Jag mår seriöst illa när jag skriver detta, fortfarande efter 10 år. Den misstänkta våldtäkten skedde på en fest som också hörde till den verksamhet, det uppdrag som jag ansvarade för.

Jag försökte göra allt vad jag kunde för att rädda upp situationen. Jag tog allt ansvar, alla extra arbetspass och jag gick sönder totalt på insidan. Vad som än hände på den kvällen så hände det på mitt pass. Jag vet att jag inte kan förändra något i efterhand men gud vad jag önskar att jag kunde det.

Han var äldre, hon var yngre. Han var vältalig, hon var vacker. Och det är ju så det är runt om oss, fortfarande. Fallet lades ner i brist på bevis och det kommer tyvärr hända igen.

En tid efteråt sa en klok man till mig, ”en ängel faller alltid hårdare än djävulen”. Det var första gången av många som jag föll och jag har rest mig varje gång sedan dess, alltid med strävan att göra skillnad. Många gånger för tjejer, inte minst i fotbollen. För mina egna döttrar. För arbetskamrater. Jag hoppas även hon reste sig och funnit sin styrka. Vi behöver många starka ledare framöver!