Kategorier
förändring ledarskap mål motivation

Den här tiden på året

Hösten har alltid gett mig ro. Jag älskar färgerna, luften och känslan av att saker och ting ska starta om. Man kan ha på sig kläder utan att svettas ihjäl och inte minst vara ute i skogen. Men den här tiden på året har också kommit att bli bland det värsta jag vet. Skolan startar igen.

Jag befinner mig i en situation med många andra föräldrar till npf-barn. Om npf är nytt för dig så kan jag berätta att det betyder neuropsykologisk funktionsnedsättning och innefattar diagnoser som adhd, trots, autism, touretttes och mer där till. Läs gärna mer här om du är intresserad.

För oss som har npf-barn och strävar efter rätt anpassad utbildning till barnet kan du tänka dig en situation motsvarande, ditt barn har ett fysiskt handikapp och är rullstolsbunden. Skolan har fridrotts-temadag och lärarna skriker till ditt barn att den ska resa sig upp ur rullstolen och vara med.

Nej, just det. Det händer liksom inte. Har barnet däremot en neuropsykologisk funktionsnedsättning som inte syns alla dagar, då är det helt okej att banka in alla i normalitetsnormen och ha en förväntan att barnet ska bete sig exakt som alla ”normala” barn. Både i beteende och sett till undervisningen utformning.

Det finns tack och lov skolor som jobbar efter skollagen. Att varje elev har rätt till den undervisning man behöver. Efter år av kamp kommer vi att lämna en bedrövlig situation på en av Östersunds friskolor med tema sport och friluftsliv. Vi kommer lämna en ständig olik syn på situationen där jag upplever att skolan allt jämt ser till skolans behov och inte barnets. Efter anmälan till huvudman gjordes vissa medgivande till brister och vi satte all vår tilltro till nya rektorn som tyvärr slutade rätt omgående.

Samtidigt finns kampen om en vårdinsats och medicinskt stöd och behandling. Under ca 7 månader så har min dotter träffat lika många (stafett)läkare på Bup Östersund. Vad gäller mediciner tolkar alla läkare barnet olika och ger olika förslag till lösningar, många gånger säger de emot varandra. Då en svår adhd med inslag av autism hela tiden handlar om struktur, sammanhang, konkreta underlag och inte minst rätt form av bekräftelse så är situationen under all kritik. Direkt kontraproduktiv sett till barnets behov av vård.

Visst ni att jag som vårdnadshavare inte har rätt att begära en fast läkare åt mitt barn? Det är ganska sjukt i sig. Nu har jag emellertid lyckas få en läkare som barnet kan träffa ofta men sannolikt inte alltid. Men det är alltid en kamp. En kamp där mitt barns hälsa är själva insatsen.

Det som jag lärt mig mest av det här är att värdesätta friheten att välja. För jag får inte alltid välja, trots att jag lever i Sverige. Det är heller inte självklart att en individ ska få utvecklas på det sätt som den behöver.

Vi kommer att komma igenom även den här hösten även om vi är skitless på alla samtal med skolan och vården var för sig och gemensamt, alla omvägar (typ patientnämnden) och inte minst på alla som tycker att npf är trams. Jag är tacksam för att jag får se världen med mitt barns ögon, det ger en bas i vad som är annorlundabra. Vi lär och vi utvecklas tillsammans. Det gör att mitt ledarskap alltid fortsätter att utvecklas.

Kategorier
entreprenörskap förändring ledarskap mål

Det enkla har blivit svårt

Sista veckorna har jag kört många mil mellan Östersund och Umeå. För egen del var det skönt att köra något annat än 45:an där jag oftast brukar vara. Och det har gett många stunder till reflektion.

Tänk så svårt det enkla blivit. I skolan, på jobbet och i livet. Att få vara sig själv en stund. att vara närvarande och utvecklas efter sina behov. Jag känner en längtan av att kliva in i den där ölreklamen, fast utan att dricka ölen. Att få vara sig själv en stund. Att skippa allt brus och trams och bara fokusera på det som är viktigt för en.

Att arbeta offentligt skapar inte de förutsättningarna. Under mina sju år som anställd har jag mött knappt en handfull autentiska ledare. Jag tycker det är lite sorgligt men också helt logiskt utefter samhällets utveckling.

Då jag själv är oerhört värderingsstyd och snudd på naiv i min övertygelse om att kunna göra skillnad så har jag insett att mina dagar som offentligt anställd är räknade. Det känns skönt. Nya utmaningar ska antas, frågan är bara när och hur. Jag letar!

Jag kommer oavsett jobba mer med att skriva, kanske prata lite om värderingar. Berätta mer om hur det är att att vara mamma till en tjej med adhd och självklart det faktum att båda mina döttrar är definierat begåvade. Det är en resa i sig. Kolla gärna in mina nya sidor Annorlundabra och Begåvning eller belastning. Och sedan har jag ju gått och blivit med logga! Hoppas ni gillar den!

Kategorier
förändring kunskap mod

Perspektivträngsel

Jag kommer tillbringa tre veckor i Umeå i sommar, med start på onsdag redan. Det känns på många sätt välkommet och fint. Umeå är liksom min hemstad på något vis. De tio år som jag bodde där formade mig i grunden. Och det är norrut. En del av mig gläds extra mycket för det. Norrut, till enkel kommunikation och bred dialekt. Till utrymme och känslan av att alla välkomnas.

Skälet till tre veckor i Umeå är inte fullt så charmerade. Jag ska genomgå tre veckors strålbehandling på onkologen vid NUS, eller Norrlands universitetssjukhus som det egentligen heter. Jag har inte cancer men jag har cellförändringar som vår fantastiska vård upptäckt och ska utrota så det inte blir cancer. Tacksamheten känner inga gränser.

Men jag är inte överraskad, min kropp har varit i kamp under flera år med stress, oro och ångest som följd. Någon gång kommer man till en gräns och jag är där nu. Jag är på sätt och vis starkare än någonsin men också fylld av perspektiv. När jag var på mitt uppstartsmöte för behandlingen kändes det i själen. Alla dessa livsöden som satt i väntrummet. Alla dessa som kämpar mot denna enormt förfärliga sjukdom. Närstående som stöttar och håller handen. Den drabbade som rak i ryggen går i väg till mötet med läkaren. Inte som på andra mottagningar. Det är en annan atmosfär på onkologen. Ödmjukhet inför livet.

Jag vilar i sommar men tillåter mig att bearbeta perspektiven för att undvika trängsel. Letar min plats, med tillförsikt.

Ta hand om er!

Kategorier
förändring lärande processer ledarskap mod

Suboptimerat läge

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas bena ut det här med suboptimerat läge. Men det är dags för läget tar för mycket energi av mig.

Jag brinner för samhällsfrågor. För ledarskap och för utveckling. För lärande och även pedagogik, eller om vi ska vara korrekt didaktik. Länge fick jag utlopp för min energi i rollen som företagare och konsult och somliga höjde på ögonbrynet när jag bytte till offentlig sektor, med en liten paus för staten. För mig var steget inte så långt för frågorna var i stort sett desamma. Det var utveckling.

Jag bytte bana för sju år sedan och har sedan dess också kämpat för en rättvis undervisning till mitt barn. Utan att gå i djupet på detta kan man med all enkelhet konstatera att det är inte självklart att få en anpassad undervisning.

Under dessa sju år har jag haft möjligheten att på nära håll studera ett skrämmande dåligt ledarskap i både skola som offentlig sektor. En offentlig sektor som också är ansvarig för det samhälle dit jag ska skicka både mina döttrar. Det river och sliter i mig. Sorgen över att vi tappat det. Att vi vägrar se hela bilden. Att vad vi gör alltid trumfar hur vi gör (alltså att vi väljer förvaltning före utveckling). Att härskartekniker är en del av vardagen. Att prestige går före behov. Att populism ens finns. Att jobba offentligt när mitt barn inte får hjälp av offentlig sektor. Nej, det räcker nu.

Jag har kommit till en punkt där jag måste optimera mitt liv till bättre status helt enkelt. Jag kan inte fortsätta på inslagen bana, då kommer jag kraschlanda. Utmaningen är bara att hitta eller skapa den där banan. Jag har för litet nätverk i länet för att komma vidare till privata sidan. Kan inte flytta pga familjeskäl. Är generalist och inte specialist. Och jag drömmer om matriser och älskar landsbygd, värdegrund och Buffon (sedan många år tillbaks). Misstänker jag borde jobba remote eller bli digital nomad men tjänster måste definieras och mitt ledarskap anpassas. Det får nog bli temat för nästa inlägg. Och jag kommer säkert lära mig något längs vägen. Det tycker jag känns bra!

Kategorier
förändring kunskap lärande processer ledarskap

Förtroende som fundament

Senaste dagarna, eller veckorna för all del har har mina tankar pendlat mycket mellan individ och systemnivå och vad man kan göra däremellan. Delvis på grund av det spännande projekt som jag arbetar med men också egna erfarenhet relaterat till barn och skola. Och varje gång kommer samma något bistra insikt. Vi fungerar inte just nu och med vi menar jag stora delar av samhället, strukturer och definitivt offentliga organisationer. Jag berörde frågan i tidigare blogginlägg men skulle vilja återuppta och fördjupa lite. En man som heter John Hagel har länge forskat kring förtroendekapital i samhället. Det är också den saknande pusselbiten i mitt eget tänkande. John berättar på ett pedagogiskt sätt om hur avsaknaden på förtroende påverkar samhället.

Trust is eroding in all our institutions around the world. Most people are aware of the many surveys documenting this, but few have really explored why this trust is eroding, much less what we need to do to restore trust. 

We can easily get caught up in the headlines of the moment that offer graphic evidence of lack of trust, but we need to move beyond the headlines and probe deeper into what is going on across all institutions and all societies.

Här finns det mycket att göra och utbildningsbehovet i frågan är stort, både för politiker och chefer och ledare. Att vi arbetar värdebaserat och i nya, okonventionella riktningar måste bli vardagsmat. Om vi ska överleva paradigmskiftet måste vi ställa om nu och det betyder att nuvarande käbbel, sandlåda och småpåvar blir något som i bästa fall kommer benämnas som – så jobbar vi inte här.

Till sist, att arbeta med digitalisering är inget mål i sig. Det är verktyg som ökar förutsättningar för demokrati och förtroende, ökad tillgänglighet till service och inte minst hållbarhet. Därför duger inte inte silo-tänk och vackra ord.

Vi kan bättre än så här.

Kategorier
förändring kunskap ledarskap mod

Dags att snacka ledarskap igen?

Tack vare min dotter har jag lärt mig ett nytt ord. Och det är ett bra ord…Visuospatial förmåga. Jag vill gärna använda det ordet fast kopplat mot vuxna och ledarskap i synnerhet. Kortfattat kan man säga att det handlar om din förmåga att analysera förhållandet mellan helhet och delar.

Just den förmågan, att navigera mellan delar och helhet är enligt mig en av de viktigaste fundamenten för ett modernt och snabbanpassligt ledarskap. Då allt, ja precis allt, är i rörelse behövs också förmåga att leda mjukt och med mod.

Gasa framåt för att strax backa runt hörnet med dålig syn för att sedan växla upp igen med en riktigt snabb motor. Inte helt enkelt alla gånger då stora delar av samhällsstrukturen flåsar i en uppförsbacke utan dess like. Dagens ledarskap är sannolikt förändringsledning till större delen, vi måste lära och leda samtidigt. Det är bara 10 år sedan som ledarskapet såg helt annorlunda ut. Förändringen går fort nu och redan om två år har vi ytterligare tekniska dimensioner som påverkar samhället.

Jag tycker det är dags att vi snackar ledarskap igen, vi får inte glömma att fundera på hur vi gör saker. Jag letar ledarskap som bygger en helhet. Samhället förändras fundamentalt och vi med det. Organisationsstrukturer och silos behöver enas så vi kan skapa hållbarhet där vi står. Och då är det nog bra med en Visuospatial förmåga.

Kategorier
förändring ledarskap mål mod organisation

Digitalisering – den nya tidens väckelsemöte

Jag har inte bloggat på länge då nytt jobb tagit mycket härligt fokus. Det har varit periodvis omtumlande och enormt stimulerande. Man skulle kunna säga att jag gick från att nöta bänk till att nu spela i främsta ledet. I och med detta får jag också tillbringa dagarna med skarpa hjärnor och drivkraft deluxe. Förändringsledning har fyllts med nya incitament. Och det känns viktigt för mig. Att förändra och framför allt se till helheten.

Dagens reflektion får bli något som vuxit fram i mina tankar under de senaste dagarna framför allt. Jag har allt som ofta fått känslan att jag tittar på ett väckelsemöte när jag ser hur offentlig sektor, i ett brett perspektiv, går lös inom det som kallas för digitalisering. (Alltså hur vi gör saker och ting med hjälp av digitala verktyg, hur vi strukturerar oss och hur vi även blickar framåt.) För mig blir det lite som, att alla räcker upp armarna och messar/sjunger fast ingen vet egentligen varför.

Missförstå mig rätt. Självklart ska vi arbeta hemifrån under pandemin och ha digitala fikastunder.

Men om vi gör detta med digitalisering på gamla strukturer kommer absolut ingenting att hända.

Om vi tänker förvaltning när vi behöver utveckling kommer ingenting hända.

Om vi tänker kostnad när vi behöver investering kommer ingenting hända.

Om vi tänker inköp när vi behöver förändra beteende kommer ingenting hända.

Vi står mitt i en ganska eldig revolution som kommer skaka om samhällsstrukturen i dess grundvalar samtidigt som våra resurser och offentliga medel krymper som ko-rumpan. Ja det var något jag lärde mig när jag var liten. Det är inte bra om man krymper som ko-rumpan. Känslan av att ett väckelsemöte pågår stör mig. Vart är visionen om det nya samhället? Där vi kombinerar vår kunskap inom teknik (tänker inte ens rada ut möjligheterna) med vår kunskap om samhälle, människor och evolution? Det ena behöver inte utesluta det andra. Våga tänk helhet, jag lovar, det gör inte ont.

Jag lyfter på hatten för de som förstått förändringsresans karta och navigerar med upptäckarlust! Men ni behöver bli fler – gör er röst hörd. Även om ni bor på fjället i Norrlands inland, på en ö ute på kusten, är gammal eller ung. Bara du tror på kraften i en hel förändring så gör vi det tillsammans.

Fantasy, Framåt, Science Fiction, Byggnad, Stad, Ljus

Kategorier
förändring kunskap lärande processer ledarskap organisation

Utlånad strateg hittade lyckan på oväntat ställe

De senaste arbetsdagarna har jag vid flera tillfällen frågat mig själv, men hur hamnade jag här? Jag har nämligen fått förmånen att arbeta med en av de allra viktigaste frågorna i samhället nu, inte minst genom kopplingen till tillväxt. Då jag blivit världens förmodligen enda arbetslösa digitala strateg i nuvarande tjänst blev jag utlånad till Forskning och utveckling hos Region Jämtland Härjedalen. Och så stimulerad i mitt yrke har jag nog inte blivit sedan jag började arbeta med en känd tunnel i Malmö 2009.

Vi arbetar med att etablera ProjektCenter där en rad olika Horizon-projekt ingår. Bland annat C3-cloud, ett helt suveränt digitalt verktyg för att behandla och vårda multisjuka. Allt som allt innovation, utveckling och förändring inom hälso- och sjukvård. Jag får lära mig otroligt mycket varje dag och inte minst vara en del av den förändring som krävs för omställning av ett system som är större och mer komplext än vad jag först insåg. Lite som när jag klev på tåget till Malmö och två år senare kunde stora delar av den avancerade teknik som låg till grund. ProjektCenter kommer ni snart att kunna läsa mer om på webben då vi ska etablera en sida på regionens webb inom kommande veckor.

Men åter till skälet att jag blev utlånad. Det är något man kan lära av. Hur man inte ska göra. Jag sökte en spännande tjänst för två år sedan. Ett arbete som E-strateg för Samverkansnämnden. Nytt upplägg, ny nämnd och stort fokus på verkställighet. Perfekt tänkte jag som trivs i uppstarter. Men oj så fel jag hade. Åratal av utredningar, förstudier och rapporter som skrivits under av högsta ledningsnivå och politik låg till grund för att börja foga samma offentliga verksamheter i länet. Men nej. De ångrade sig hela högen. Samverka var inte längre ett prioriterat område för länets utveckling, i alla fall inte i en gemensam nämnd. Därav blev verkställigheten verkningslös och behoven inom e- och It-frågor läggs tillbaka på önskelistan.

Så vad kan vi lära oss av detta.

  • skriver du under en avsiktsförklaring – se till att meddela din efterträdare om du byter jobb. Om inte, bidra till att verkställa för din trovärdighets skull
  • om du tror att du är färdig med förankring – förankra lite till
  • om du startar något nytt – jobba med en helhetsbedömning, undvik att vara naiv.
  • ska du göra en swot – gör alltid en riskanalys för att förstå vad du gör
  • om du arbetar på bas av skattemedel – tänk på samhällsnyttor, ledarskap och mod mer än ditt eget perspektiv

Jag har aldrig ångrat en sekund att jag klev på detta jobb men nu är jag mest glad att jag fått ordentliga arbetsuppgifter. Peppad för i morgon!

Kategorier
förändring kunskap ledarskap mål mod

Vilken riktning ska vi ta?

Vart ska vi i offentlig sektor egentligen? Länge har vi pratat om att världen förändras i högt tempo. Att vi måste vara på tårna och ta snabba beslut. När jag tittar i bakspegeln undrar jag om det var någon som visste vart vi skulle? Framtiden kan ju ha varit ett potentiellt svar. Att det var dit vi skulle. Och det är ju logiskt i all välmening. Framtiden är ju det som kommer, fram tiden. Kanske lätt att finna trygghet i det som generellt begrepp. Alla gillar väl framtiden. (Lite som projekt och andra hajpade begrepp som tagit våra verksamheter i besittning genom åren). Förmågan att konkretisera framtiden och därefter ta fram en karta är dess värre väldigt liten just nu, upplever jag.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

För vi har inte tid, det ska skäras men ändå investeras. Digitaliseras men ändå behållas stuprör. Utvecklas men ändå invecklas. En djungel av diametrala motsättningar. En stark vilja att göra rätt men det oftast ändå blir fel. För vi ska ju framåt, till framtiden. Oftast är det många som vill leda färden till framtiden men…

Fri tolkning av Alice i underlandet och katten:
Verksamheten (Alice): – Kan du säga oss vad vi ska ska gå?
Katten: – Det beror på vart ni vill gå.
Verksamheten(Alice): – Det vet vi inte.
Katten: – Då spelar det ingen roll vart ni går.

Jag saknar innerligt modet hos många att stanna upp och lägga örat mot rälsen. Vart ska vi egentligen? Vad krävs för att skapa ett hållbart samhälle utan att fastna i Agenda 2030 och dess viktiga målsättningar. Med all respekt för det extremt viktiga styrdokumentet men det är ju inte målet som är resan, det är resan som är målet. Som exempel, för mig är framtiden inte så långt borta då jag tänker att allt jag gör kommer i alla fall yrkesmässigt bidra till ett bättre samhälle. Jag lägger därför en stor vikt på att verkställa och leverera det som skapar förutsättningar för utveckling och lärande. Det är inte alltid mätbart i pengar men det är alltid mätbart i effekter. Och effekterna brukar ge förändrat beteende etc…sedan kan det rulla på.

Enligt min egna lilla teori är också det ett bidrag till framtiden. Men vi behöver mer! Mycket mer. Jag saknar till exempel mer fokus på att vi arbetar med förtroendekapital generellt inom offentlig sektor. Medborgardialog, användarnytta och samhandling. Men mer om det en annan gång.

Vad är framtiden för dig? Är det något du skapar eller något som någon annan känner till?

Ta hand om er och fortsätt håll avstånd ❤

Kategorier
förändring lärande processer ledarskap mod organisation

Hållbara ledare efterlyses

När personal gick över till att bli HR, human resources för flera år sedan sågs det som ett kliv i rätt riktning. De anställda skulle inte längre bara ses som anställda utan som humant kapital. Mänskliga resurser som krävde nya ledarskapsstilar och nya organisatoriska former. Platt och fint skulle det bli. Jan rev pyramiderna och mer nyligen så var alla lika mycket värda i form av dess olika personligheter. Nya ledarskapsstilar igen och utmaningar kring nya generationer som inte vill jobba 30 år på samma ställe. Fast jag kan tycka det är lika bra, att vi blir utmanande. Det känns som att vi inte är riktigt framme. Och hur fint det än är med mänskliga resurser så rymmer det något gammalt över sig. En resurs är oftast utbytbar. Och ses man som utbytbar ställer det inte lika mycket krav på ledarskapet.

Vi pratar generellt väldigt mycket i offentlig verksamhet om hållbarhet vilket i sig är fantastiskt bra. Men att prata räcker ju inte som bekant. Att prata ger ingen hållbarhet oavsett om det handlar om vår sargade miljö eller om våra gemensamma skattemedel. Att prata hör det gamla till. Att göra hållbarhet handlar om att ta beslut som är långsiktigt hållbara för våra gemensamma resurser. Det kan handla lika mycket om en serverdrift som om matkompostering som humant kapital. Kunskap, bilpool, skattemedel.

Leadership is not about titles, positions, or flow charts. It is about one life influencing another.

— John C. Maxwell

Det är mellantid i svensk politik, snart omval i USA och pandemi. I offentligheten är det av förklarliga skäl begränsat med ekonomiska resurser. Olika koalitioner på olika nivåer pratar och pratar. Sparar och sparar. Säger att vi ska ställa om både här och där. Jag förstår det så väl men tänker samtidigt att om vi bara tar bort, blir det någonting kvar då? Och blir det något kvar, blir det inte då på samma sätt som förut? Jag har svårt att se någon hållbarhet i det resonemanget.

Min förhoppning och vision är att vi kommer se fler ledare som vågar bryta nya vägar inom offentlig verksamhet. Som kan skapa med det vi har på nya sätt. Att vi gemensamt tillåter ett ökat lärandet och att vi tillåter att sunda ledare får mandat.

Det behöver inte vara så komplicerat egentligen, så länge det är hållbart och ger samhällsnytta. Mina tankar kring ledarskap just nu ledde mig tillbaka till en gammal lära. Enkelt och effektfullt. Vilken PAIE-ledare är du?