Kategorier
ledarskap mål mod motivation

Allt har sin tid

Jag och mina tjejer flyttade till Jämtland och Östersund 2014 och jag minns vart jag satt när jag startade om bloggen. Det var i vår första i lägenhet i köket, delvis möblerad i andra hand, med fruktansvärda köksstolar som inramning. Tjejerna åkte till sin pappa över julen och jag ville som vanligt göra mig hörd. Och ha en hobby.

Allt har sin tid och sedan dess har mycket vatten runnit under broarna som man brukar säga. Efter det här året har jag svårt att summera på annat sätt än att utan lärande ledarskap som både hobby, ansats i yrket och som överlevnad hade jag aldrig klarat det som jag har gjort.

Det är tre saker jag som jag vill lyfta specifik 2021 och som en hyllning till mina rötter i Umeå. Vi pratade om VED på projektledarutbildningen. Vilja, Engagemang och Drivkraft.

Jag bankade in VED redan 2004 😄

Vilja – att aldrig ge upp tron på en bättre tillvaro. Trots två operationer och en strålbehandling.

Engagemang – jag tappade den här punkten helt efter 3 år i offentlig verksamhet. Jag kan inte kortfattat beskriva hur detta förändrat mig som person och hur jag ser på politik. Inte heller hur vi tid efter tid låter skattemedel gå till spillo. Engagemanget fick istället gå till att kriga för mitt barns rätt till anpassad utbildning. Det senare blev en framgång.

Drivkraft – att ständigt och aktivt söka efter möjligheter med hjälp av viljan. Jag fick nytt jobb utanför länet till slut och är så oerhört tacksam.

Det har varit omtumlande det här året, faktiskt mer än vad jag kan beskriva. Men nu är jag fri, stark och sugen på nya äventyr. Tack vare att digitaliseringen tog fart kan jag jobba hemifrån med färre antal resor. Trivsamt som tusan!

Det blir ingen trendspaning i år men jag kan utan problem återbruka 2019 års inlägg. En del har redan skett men det finns lite kvar att jobba vidare på…

Håll fortsatt avstånd och njut av årets sista dagar. Det tänker jag i alla fall jag göra 🙂

Kategorier
förändring ledarskap mål mod

Bring it on!

För några dagar sedan gjorde jag något som jag inte brukar och sökte jobb via ett inlägg på min Facebook. Inget märkvärdigt i sig men jag började tänka lite på det. I inlägget förklarar jag varför jag söker jobb och varför det inte fungerar hos nuvarande arbetsgivare. Saken är ju den att jag bloggat om att arbeta offentligt många gånger. Till exempel För engagerad? Men likväl var det en röst inom mig som sa, att jag inte borde skriva inlägget om jobbsökandet.

Jag vet att om jag stannar så kommer jag bli sjuk av det som sitter i väggarna. Sjuk av att aldrig få fälla ut vingarna. Trots detta så tvekade jag och har funderat på skälet. Frågar du mig handlar det om en ovilja att förändras och öppna upp för nya perspektiv hos arbetsgivaren. Jag tvekade för att min låga höll på att slockna av det skälet.

Det är kanske inte så konstigt när ens arbetsuppgifter inte existerar och ens titel som projektledare står utan uppdragsbeskrivning. När man ständigt befinner sig i korridoren utan koppling till beställning eller tanke på resultat. För mig är det tortyr, att inte få bidra och inte få använda min kompetens.

Jag fick i alla fall otroligt fin respons på min sökning och har flera krokar ute. Min energinivå har stigit hela tiden och jag kommer fortsätta söka. Jag har till och med vågat titta på jobb på andra orter. Lärt om svenska nomader och tittat på remote-tjänster.

Ibland känns det som om sista åren har varit helt bortkastade men visst har jag lärt också. Jag har skaffat mer kunskap om förvaltning, ärendehantering och så klart om digital transformation på flera plan. Och jag har träffat fantastiska och kompetenta människor. Sådana som kommer fortsätta göra grymma insatser.

Men nu är jag grymt taggad på kommande tider och nya utmaningar. Bring it on, jag vill fälla ut mina vingar nu!

Kategorier
förändring ledarskap mål mod

Stora penseldrag och små detaljer

Om jag skulle måla en tavla över det gångna året skulle jag nog inte hänga upp den. Kanske mer ställa den åt sidan och titta på den ibland. Funderat på vad och om jag skulle gjort något annorlunda. För penseldragen har varit stora i vissa avseenden men detaljerna finns alltid där.

Saker och ting börjar falla på plats i mitt liv och det handlar i mångt och mycket om detaljer. Bitar av kunskap både kring både mig själv och mina döttrar. Vi har en tendens att förenas i hur det känns att inte passa in, av olika skäl men med samma upplevelse. Att vi tittar på världen med andra ögon och söker förståelse och samband kring beteenden och händelser. På vårt lite okonventionella sätt. Detaljerna har alltid betydelse. Det är en ynnest att försöka förklara samhällsutveckling, kulturella betingelser, fostran och individuella val för en högbegåvad och npf-diagnostiserad tonåring. Min utbildning som beteendevetare har aldrig nyttjats så bra som dessa år.

Och likväl som båda döttrarnas utmaningar i skolsystemet så kan jag konstatera att de tre sista åren i mitt yrkesliv varit i det närmsta helt bortkastade. Där fanns inga penseldrag och noll utrymme för vare sig förändring, utveckling eller resultat. Jag hamnade helt enkelt på fel ställe. Som så andra många gånger finns det en lite mer komplicerad förklaring bakom men oaktat det så blickar jag nu framåt. Jobbet har alltid varit viktigt för mig, en kanal för att orka, kunna och klara resten.

Med det vill jag ha sagt att jag i år fixat två operationer, en strålbehandling, fighten med skolan samtidigt som jobbet varit katastrof. När jag hittat en ny arbetsgivare som ger mig rätt förutsättningar så kommer jag vara galet stark. Penseldragen är fortfarande stora men det är ljusa färger som används!

Till sist, glöm inte att hylla en revisor i din närhet ;-D Mer om det i annat inlägg!

Kategorier
förändring kunskap mod

Perspektivträngsel

Jag kommer tillbringa tre veckor i Umeå i sommar, med start på onsdag redan. Det känns på många sätt välkommet och fint. Umeå är liksom min hemstad på något vis. De tio år som jag bodde där formade mig i grunden. Och det är norrut. En del av mig gläds extra mycket för det. Norrut, till enkel kommunikation och bred dialekt. Till utrymme och känslan av att alla välkomnas.

Skälet till tre veckor i Umeå är inte fullt så charmerade. Jag ska genomgå tre veckors strålbehandling på onkologen vid NUS, eller Norrlands universitetssjukhus som det egentligen heter. Jag har inte cancer men jag har cellförändringar som vår fantastiska vård upptäckt och ska utrota så det inte blir cancer. Tacksamheten känner inga gränser.

Men jag är inte överraskad, min kropp har varit i kamp under flera år med stress, oro och ångest som följd. Någon gång kommer man till en gräns och jag är där nu. Jag är på sätt och vis starkare än någonsin men också fylld av perspektiv. När jag var på mitt uppstartsmöte för behandlingen kändes det i själen. Alla dessa livsöden som satt i väntrummet. Alla dessa som kämpar mot denna enormt förfärliga sjukdom. Närstående som stöttar och håller handen. Den drabbade som rak i ryggen går i väg till mötet med läkaren. Inte som på andra mottagningar. Det är en annan atmosfär på onkologen. Ödmjukhet inför livet.

Jag vilar i sommar men tillåter mig att bearbeta perspektiven för att undvika trängsel. Letar min plats, med tillförsikt.

Ta hand om er!

Kategorier
förändring lärande processer ledarskap mod

Suboptimerat läge

Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas bena ut det här med suboptimerat läge. Men det är dags för läget tar för mycket energi av mig.

Jag brinner för samhällsfrågor. För ledarskap och för utveckling. För lärande och även pedagogik, eller om vi ska vara korrekt didaktik. Länge fick jag utlopp för min energi i rollen som företagare och konsult och somliga höjde på ögonbrynet när jag bytte till offentlig sektor, med en liten paus för staten. För mig var steget inte så långt för frågorna var i stort sett desamma. Det var utveckling.

Jag bytte bana för sju år sedan och har sedan dess också kämpat för en rättvis undervisning till mitt barn. Utan att gå i djupet på detta kan man med all enkelhet konstatera att det är inte självklart att få en anpassad undervisning.

Under dessa sju år har jag haft möjligheten att på nära håll studera ett skrämmande dåligt ledarskap i både skola som offentlig sektor. En offentlig sektor som också är ansvarig för det samhälle dit jag ska skicka både mina döttrar. Det river och sliter i mig. Sorgen över att vi tappat det. Att vi vägrar se hela bilden. Att vad vi gör alltid trumfar hur vi gör (alltså att vi väljer förvaltning före utveckling). Att härskartekniker är en del av vardagen. Att prestige går före behov. Att populism ens finns. Att jobba offentligt när mitt barn inte får hjälp av offentlig sektor. Nej, det räcker nu.

Jag har kommit till en punkt där jag måste optimera mitt liv till bättre status helt enkelt. Jag kan inte fortsätta på inslagen bana, då kommer jag kraschlanda. Utmaningen är bara att hitta eller skapa den där banan. Jag har för litet nätverk i länet för att komma vidare till privata sidan. Kan inte flytta pga familjeskäl. Är generalist och inte specialist. Och jag drömmer om matriser och älskar landsbygd, värdegrund och Buffon (sedan många år tillbaks). Misstänker jag borde jobba remote eller bli digital nomad men tjänster måste definieras och mitt ledarskap anpassas. Det får nog bli temat för nästa inlägg. Och jag kommer säkert lära mig något längs vägen. Det tycker jag känns bra!

Kategorier
lärande processer ledarskap mod

Ett samtal som jag velat vara utan

Jag har de sista dagarna varit hemma och vilat upp mig efter en operation. Sist jag gjorde ett liknande ingrepp var för länge sedan, i ett annat liv och på en annan fysisk plats. Jag mår under omständigheterna bra och har upplevt en stor tacksamhet, både till vården och faktiskt till mig själv. Jag har kommit en lång väg och lärt mig mycket. Men det finns en sak som jag inte kan förlikna mig med. Vare sig då eller nu. Något som jag inte pratat så mycket om men som jag förstår har format mig väldigt mycket. Både privat och i arbetet.

Jag drev företag när det begav sig. Och jag minns exakt vart jag stod när samtalet kom, en kväll på hösten. En projektanställd ringde och berättade att han just kommit ut från polisstationen efter förhör. Han var misstänkt för våldtäkt. Jag mår seriöst illa när jag skriver detta, fortfarande efter 10 år. Den misstänkta våldtäkten skedde på en fest som också hörde till den verksamhet, det uppdrag som jag ansvarade för.

Jag försökte göra allt vad jag kunde för att rädda upp situationen. Jag tog allt ansvar, alla extra arbetspass och jag gick sönder totalt på insidan. Vad som än hände på den kvällen så hände det på mitt pass. Jag vet att jag inte kan förändra något i efterhand men gud vad jag önskar att jag kunde det.

Han var äldre, hon var yngre. Han var vältalig, hon var vacker. Och det är ju så det är runt om oss, fortfarande. Fallet lades ner i brist på bevis och det kommer tyvärr hända igen.

En tid efteråt sa en klok man till mig, ”en ängel faller alltid hårdare än djävulen”. Det var första gången av många som jag föll och jag har rest mig varje gång sedan dess, alltid med strävan att göra skillnad. Många gånger för tjejer, inte minst i fotbollen. För mina egna döttrar. För arbetskamrater. Jag hoppas även hon reste sig och funnit sin styrka. Vi behöver många starka ledare framöver!

Kategorier
ledarskap mål mod motivation

Lärande ledarskap

Det är svårt att definiera början på 2021 på annat sätt än omtumlande för egen del. Utöver Covid, världen och teknikutvecklingen alltså. Och i stunder då det är turbulent försöker jag alltid lyssna inåt och lära, för att på så vis komma vidare. Mitt förra blogginlägg satte verkligen skjuts på tankarna även om jag skrev om att snacka. Jag ser saker och ting mer tydligt nu.

Målsättningen att praktisera ett lärande ledarskap och skapa förutsättningar för unga ledare. Det är min fasta övertygelse att vi måste ge unga verktyg att vara med i matchen redan nu. Det är mitt perspektiv på att vara ledare i dag. Att leda i ständig förändring och att vara ett gott exempel. Om vi leder som samhället har sett ut minskar förutsättningarna för utveckling. Alltså om vi gör som vi alltid har gjort

Jag är skitless på alla gamlingar (aka min generation typ) som springer omkring och tycker en massa saker om vad som ska göras. När fokus borde vara att göra. Det finns aldrig något facit på hur det optimala ledarskapet ska vara men en sak framstår tydligt. Vi behöver förändring i ledarskapet för vi lever i förändring. Jag vet vad jag vill göra, om jag lyckas med allt eller en del – det återstår att se. Men jag vet att så länge jag strävar efter ett lärande ledarskap kommer jag i alla fall att kunna visa mina barn att jag försökte.

Kategorier
förändring kunskap ledarskap mod

Dags att snacka ledarskap igen?

Tack vare min dotter har jag lärt mig ett nytt ord. Och det är ett bra ord…Visuospatial förmåga. Jag vill gärna använda det ordet fast kopplat mot vuxna och ledarskap i synnerhet. Kortfattat kan man säga att det handlar om din förmåga att analysera förhållandet mellan helhet och delar.

Just den förmågan, att navigera mellan delar och helhet är enligt mig en av de viktigaste fundamenten för ett modernt och snabbanpassligt ledarskap. Då allt, ja precis allt, är i rörelse behövs också förmåga att leda mjukt och med mod.

Gasa framåt för att strax backa runt hörnet med dålig syn för att sedan växla upp igen med en riktigt snabb motor. Inte helt enkelt alla gånger då stora delar av samhällsstrukturen flåsar i en uppförsbacke utan dess like. Dagens ledarskap är sannolikt förändringsledning till större delen, vi måste lära och leda samtidigt. Det är bara 10 år sedan som ledarskapet såg helt annorlunda ut. Förändringen går fort nu och redan om två år har vi ytterligare tekniska dimensioner som påverkar samhället.

Jag tycker det är dags att vi snackar ledarskap igen, vi får inte glömma att fundera på hur vi gör saker. Jag letar ledarskap som bygger en helhet. Samhället förändras fundamentalt och vi med det. Organisationsstrukturer och silos behöver enas så vi kan skapa hållbarhet där vi står. Och då är det nog bra med en Visuospatial förmåga.

Kategorier
förändring ledarskap mål mod organisation

Digitalisering – den nya tidens väckelsemöte

Jag har inte bloggat på länge då nytt jobb tagit mycket härligt fokus. Det har varit periodvis omtumlande och enormt stimulerande. Man skulle kunna säga att jag gick från att nöta bänk till att nu spela i främsta ledet. I och med detta får jag också tillbringa dagarna med skarpa hjärnor och drivkraft deluxe. Förändringsledning har fyllts med nya incitament. Och det känns viktigt för mig. Att förändra och framför allt se till helheten.

Dagens reflektion får bli något som vuxit fram i mina tankar under de senaste dagarna framför allt. Jag har allt som ofta fått känslan att jag tittar på ett väckelsemöte när jag ser hur offentlig sektor, i ett brett perspektiv, går lös inom det som kallas för digitalisering. (Alltså hur vi gör saker och ting med hjälp av digitala verktyg, hur vi strukturerar oss och hur vi även blickar framåt.) För mig blir det lite som, att alla räcker upp armarna och messar/sjunger fast ingen vet egentligen varför.

Missförstå mig rätt. Självklart ska vi arbeta hemifrån under pandemin och ha digitala fikastunder.

Men om vi gör detta med digitalisering på gamla strukturer kommer absolut ingenting att hända.

Om vi tänker förvaltning när vi behöver utveckling kommer ingenting hända.

Om vi tänker kostnad när vi behöver investering kommer ingenting hända.

Om vi tänker inköp när vi behöver förändra beteende kommer ingenting hända.

Vi står mitt i en ganska eldig revolution som kommer skaka om samhällsstrukturen i dess grundvalar samtidigt som våra resurser och offentliga medel krymper som ko-rumpan. Ja det var något jag lärde mig när jag var liten. Det är inte bra om man krymper som ko-rumpan. Känslan av att ett väckelsemöte pågår stör mig. Vart är visionen om det nya samhället? Där vi kombinerar vår kunskap inom teknik (tänker inte ens rada ut möjligheterna) med vår kunskap om samhälle, människor och evolution? Det ena behöver inte utesluta det andra. Våga tänk helhet, jag lovar, det gör inte ont.

Jag lyfter på hatten för de som förstått förändringsresans karta och navigerar med upptäckarlust! Men ni behöver bli fler – gör er röst hörd. Även om ni bor på fjället i Norrlands inland, på en ö ute på kusten, är gammal eller ung. Bara du tror på kraften i en hel förändring så gör vi det tillsammans.

Fantasy, Framåt, Science Fiction, Byggnad, Stad, Ljus

Kategorier
förändring kunskap ledarskap mål mod

Vilken riktning ska vi ta?

Vart ska vi i offentlig sektor egentligen? Länge har vi pratat om att världen förändras i högt tempo. Att vi måste vara på tårna och ta snabba beslut. När jag tittar i bakspegeln undrar jag om det var någon som visste vart vi skulle? Framtiden kan ju ha varit ett potentiellt svar. Att det var dit vi skulle. Och det är ju logiskt i all välmening. Framtiden är ju det som kommer, fram tiden. Kanske lätt att finna trygghet i det som generellt begrepp. Alla gillar väl framtiden. (Lite som projekt och andra hajpade begrepp som tagit våra verksamheter i besittning genom åren). Förmågan att konkretisera framtiden och därefter ta fram en karta är dess värre väldigt liten just nu, upplever jag.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

För vi har inte tid, det ska skäras men ändå investeras. Digitaliseras men ändå behållas stuprör. Utvecklas men ändå invecklas. En djungel av diametrala motsättningar. En stark vilja att göra rätt men det oftast ändå blir fel. För vi ska ju framåt, till framtiden. Oftast är det många som vill leda färden till framtiden men…

Fri tolkning av Alice i underlandet och katten:
Verksamheten (Alice): – Kan du säga oss vad vi ska ska gå?
Katten: – Det beror på vart ni vill gå.
Verksamheten(Alice): – Det vet vi inte.
Katten: – Då spelar det ingen roll vart ni går.

Jag saknar innerligt modet hos många att stanna upp och lägga örat mot rälsen. Vart ska vi egentligen? Vad krävs för att skapa ett hållbart samhälle utan att fastna i Agenda 2030 och dess viktiga målsättningar. Med all respekt för det extremt viktiga styrdokumentet men det är ju inte målet som är resan, det är resan som är målet. Som exempel, för mig är framtiden inte så långt borta då jag tänker att allt jag gör kommer i alla fall yrkesmässigt bidra till ett bättre samhälle. Jag lägger därför en stor vikt på att verkställa och leverera det som skapar förutsättningar för utveckling och lärande. Det är inte alltid mätbart i pengar men det är alltid mätbart i effekter. Och effekterna brukar ge förändrat beteende etc…sedan kan det rulla på.

Enligt min egna lilla teori är också det ett bidrag till framtiden. Men vi behöver mer! Mycket mer. Jag saknar till exempel mer fokus på att vi arbetar med förtroendekapital generellt inom offentlig sektor. Medborgardialog, användarnytta och samhandling. Men mer om det en annan gång.

Vad är framtiden för dig? Är det något du skapar eller något som någon annan känner till?

Ta hand om er och fortsätt håll avstånd ❤