Kategorier
entreprenörskap förändring ledarskap motivation omvärld

Med förhoppningar om framtiden

Något jag tänkt mycket på senaste tiden är motivation och ambition. Inte för att det saknas, snarare tvärtom. Jag bor i en stad där entreprenörslusten finns bakom varje hörn. Spännande företag startar. Politiska viljor (och oviljor för all del) stretar kring nya byggnationer både på höjden och konstiga ställen. Kompetenta människor frustar och knyter näven i fickan. Jobbar vidare!

Jag tänker att något som förenar oss är ambitionen. Att göra samhället lite bättre, för en del handlar det om att tjäna pengar. Andra har makten i sikte. Någon vill göra skillnad. Ambition – det någon arbetar för att uppnå. Det finns skapligt många ambitiösa människor som vi tycker om att tycka kring. Ambitiösa sticker ut. Kanske en koppling finns till entreprenören som med banbrytande tjänster och produkter oftast överraskar oss.

Men hur som, ambition är ett fundament så klart. Något vi behöver i samhället likväl som i de egna prestationerna. Men det är inte alltid samma sak som motivation.

Om ambitionen är medioker (läs lagomt svensk) behöver motivationen vara större. Alltså våra drivkrafter för att uppnå målet. De drivkrafterna kan vara djupt rotade i oss och man brukar ofta tala om inre och yttre motivation.

Det jag saknar i sammanhanget är däremot något annat. Vision. När tappade vi den förmågan egentligen? Visionen som uttryck för det som kommer efter målet. Vi behöver bli så mycket bättre på att våga prata visioner i samhället och i näringslivet. Nöjer vi oss med ambition så kan risken vara att det blir bara mer av samma. Motivationen skulle kanske till och med bli större om vi inte stannar vid målet?

För mig handlar vision om förmågan att ta ut riktningen långt. Att skapa förutsättningar för att vi bryter nya vägar. Anpassar och samspelar längs vägen. Behöver vi samverka? Nej, inte alltid. Däremot behöver vi våga skapa visioner så att vi lär oss att forma tillvaron med nya kompetenser och nya metoder. Vi kan inte backa nu. Det blir rätt ibland och definitivt fel flera gånger men då lär vi oss något iallafall.

Med förhoppningar om framtiden.

one-way-street-1991865_640

 

 

Kategorier
ledarskap mål mod

Om jag fick välja…

skulle jag aldrig vilja skriva ett blogginlägg som handlar om att min äldsta dotter blivit misshandlad. Inte för att förneka. Inte heller för att beskylla. Utan för att jag vill inte att ungdomar far illa.

Ungdomar far illa idag och jag kan inte linda in det i bomull. Min dotter blev misshandlad av jämnårig person som tyckte att det var okej på något vis. Att slå i istället för att prata. Att slå så att min tjej föll omkull avsvimmad. Som vaknar kort därefter av att handen är full i blod från näsan. Det finns bara offer i den här historien och det gör ont på så många vis. Men likväl, ungdomar far illa.

Min tjej mår bättre efter en vecka. Hjärnskakningen har släppt och näsan gör inte så ont längre. Tacksamma! Det finns dem som har det värre. Men jag försöker sortera mina tankar. Försöker förstå och gå vidare. Och jag skulle vilja förklara lite kring varför jag är tacksam och stolt över mina föreläsningsuppdrag. Ett genomfört och kommande så långt.

Att stärka våra ungdomar är den viktigaste insatsen vi kan göra. Du som pappa. Hon som tränare. Grannen som lärare. Kompisen som polis. Som syster eller som bror. Jag som mamma. Som föreläsare. För att vi behöver gå före och visa på hur bra det kan bli. För om inte vi visar det, hur ska då ungdomarna veta? Hur ska de bli lockade att skapa stordåd och utveckling? Men vad då tänker du kanske? ”De är ju bara ungdomar. Det var allt hårt på min tid också.”

Jo jag vet. Högstadiet var bedrövligt minns jag. Men vi kan inte utgå från vår egen världsbild när vi bemöter ungdomar idag. Tiderna förändras och klimatet där ute har blivit så mycket hårdare än för 30 år sedan. Tillit och förtroende har ersatts med misstanke och hårda ord. Vi kommit till den situationen att unga många gånger agerar som vuxna utan att vara redo. Därför tror jag att vi behöver använda nedanstående punkter lite mer.

  1. Snacka förtroendekapital och börja bygg på relationerna. Vet du inte hur man gör – fråga!
  2. Konsekvenser. Lika viktigt oavsett om du gör fel eller rätt. Oavsett om du är vuxen eller ungdom.
  3. Stå alltid kvar. Vad som än händer – ge stöd! Döm inte, sätt saker i ett sammanhang. Se hela bilden och våga stå kvar.
  4. Källkritik. Oavsett om du är 12 eller 43 år. Eller 85 för den delen.
  5. Tålamod. Relationer, förtroenden och att se hela bilden. Det tar tid och kan inte bortprioriteras.

I all välmening. Fundera gärna lite på detta. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. När jag tittar framåt ser jag starka ungdomar som växer upp trygga i sin roll. De kommer överta så mycket ogjort från oss. Det minsta vi kan göra är att ge dem verktyg att stå stadigt och vetskapen att det finns möjligheter! Därför kommer jag jobba vidare med mitt koncept Mental träning för unga tjejer inom fotbollen.

Och det är en spännande höst som väntar, trots att vår familj kommer bearbeta det som hänt ytterligare en tid. Låt oss också gå till val med insikter om att vi kan göra mycket bra insatser för ungdomarna. Både i skolmiljö men också i ett bredare perspektiv. Ungdomarna är framtiden.