Kategorier
egensinning kunskap ledarskap motivation utbildning

Borde jag vara någon annan?

Vissa av oss faller lätt in under rubriken eldsjälar. Andra har mycket drivkraft, en del är entreprenörer. Ibland säger vi lite kärleksfullt att de har någon bokstavskombination och en del säger bara sanningen och kör. Skiter i allt. Oavsett incitament ska tilläggas.

Jag har vant mig att vara en sådan som gör oavsett vad det heter. Mestadels väldigt uppskattat då det blir resultat på jobbet och bra träningsresultat genom åren. Och jag har fostrat två extremt starka döttrar. Men att komma hit kostar på. Och jag relaterar inte till en stundande utmattning utan om de värderingar som jag möter på olika plan i olika situationer.

Att det ska vara fel att stå på sig när saker och ting är fel. Att man ska rätta in sig i ledet trots att man vet saker. Att pengar går före väldigt mycket. Att man som kvinna ständigt granskas utifrån förlegade normer. Listan kan kan göras lång.

Som mamma till en tjej med adhd har jag ställt mig frågan om jag fostrat mitt barn fel tusen gånger. Om inte mer, för samhället exkluderar och skaver. Varje gång så landar jag i samma slutsats. Det är inget fel på hennes uppfostran och jag är ingen perfekt mamma. Men vi behöver möta hennes behov. Hennes och alla andra barns behov kring struktur, sammanhang och syfte. Det är direkt fel att bedöma npf-barn utifrån egna värderingar och egen fostran. Det är inte fel på kidsen. Det är samhället det är fel på. Lärare som slutar hälsa. Det är så fel. Barn som tänker, i morgon ska jag vara normal. Det är skamligt hanterat av oss.

Jag har en tuff höst framför mig. Jag måste gå en lång väg för att få till ett skolbyte. (Väljer att inte gå in på detaljerna just nu.) Jag söker jobb och jag har fått struma. När det känns som motigast undrar jag om jag borde vara någon annan. Men varje gång så kommer jag till samma slutsats. Jag är hennes mamma och inget annat. Jag kommer alltid stå på mig, det utvecklar mig. Jag är en bra ledare som har mer att tillföra på jobb. Vi ger oss aldrig!

En får ta fram sitt inre djur ibland 😻
Kategorier
förändring ledarskap mål motivation

Den här tiden på året

Hösten har alltid gett mig ro. Jag älskar färgerna, luften och känslan av att saker och ting ska starta om. Man kan ha på sig kläder utan att svettas ihjäl och inte minst vara ute i skogen. Men den här tiden på året har också kommit att bli bland det värsta jag vet. Skolan startar igen.

Jag befinner mig i en situation med många andra föräldrar till npf-barn. Om npf är nytt för dig så kan jag berätta att det betyder neuropsykologisk funktionsnedsättning och innefattar diagnoser som adhd, trots, autism, touretttes och mer där till. Läs gärna mer här om du är intresserad.

För oss som har npf-barn och strävar efter rätt anpassad utbildning till barnet kan du tänka dig en situation motsvarande, ditt barn har ett fysiskt handikapp och är rullstolsbunden. Skolan har fridrotts-temadag och lärarna skriker till ditt barn att den ska resa sig upp ur rullstolen och vara med.

Nej, just det. Det händer liksom inte. Har barnet däremot en neuropsykologisk funktionsnedsättning som inte syns alla dagar, då är det helt okej att banka in alla i normalitetsnormen och ha en förväntan att barnet ska bete sig exakt som alla ”normala” barn. Både i beteende och sett till undervisningen utformning.

Det finns tack och lov skolor som jobbar efter skollagen. Att varje elev har rätt till den undervisning man behöver. Efter år av kamp kommer vi att lämna en bedrövlig situation på en av Östersunds friskolor med tema sport och friluftsliv. Vi kommer lämna en ständig olik syn på situationen där jag upplever att skolan allt jämt ser till skolans behov och inte barnets. Efter anmälan till huvudman gjordes vissa medgivande till brister och vi satte all vår tilltro till nya rektorn som tyvärr slutade rätt omgående.

Samtidigt finns kampen om en vårdinsats och medicinskt stöd och behandling. Under ca 7 månader så har min dotter träffat lika många (stafett)läkare på Bup Östersund. Vad gäller mediciner tolkar alla läkare barnet olika och ger olika förslag till lösningar, många gånger säger de emot varandra. Då en svår adhd med inslag av autism hela tiden handlar om struktur, sammanhang, konkreta underlag och inte minst rätt form av bekräftelse så är situationen under all kritik. Direkt kontraproduktiv sett till barnets behov av vård.

Visst ni att jag som vårdnadshavare inte har rätt att begära en fast läkare åt mitt barn? Det är ganska sjukt i sig. Nu har jag emellertid lyckas få en läkare som barnet kan träffa ofta men sannolikt inte alltid. Men det är alltid en kamp. En kamp där mitt barns hälsa är själva insatsen.

Det som jag lärt mig mest av det här är att värdesätta friheten att välja. För jag får inte alltid välja, trots att jag lever i Sverige. Det är heller inte självklart att en individ ska få utvecklas på det sätt som den behöver.

Vi kommer att komma igenom även den här hösten även om vi är skitless på alla samtal med skolan och vården var för sig och gemensamt, alla omvägar (typ patientnämnden) och inte minst på alla som tycker att npf är trams. Jag är tacksam för att jag får se världen med mitt barns ögon, det ger en bas i vad som är annorlundabra. Vi lär och vi utvecklas tillsammans. Det gör att mitt ledarskap alltid fortsätter att utvecklas.

Kategorier
förändring kunskap lärande processer ledarskap organisation

Att jobba med lärande är viktigt.

För några veckor sedan bloggade jag om att det behövs ett genomslag på flera plan vad gäller kunskap och lärande. Nu har jag också läst boken som jag tipsade om. Kunskapssynen och pedagogiken av Magnus Henreksson och jag är fylld av känslor. Periodvis har jag varit upprörd, andra stunder lite nedstämd och nu är jag bara fokuserad på förändring.

Boken blev för mig välkommen för att den på ett teoretiskt plan förklarar det som jag observerat och upplevt ända sedan jag var elev. Nu är jag en av de som jobbar med lärande av ren och skär passion. Och jag finner att oavsett om du är i skolans värld eller inte så ger Kunskapssynen och pedagogiken de incitament som krävs för att förändra. För det som sker i skolan ska också ska om hand i samhället.

Vad kan vi lära oss av boken då? Det går inte att skapa kunskap utan definition och innehåll. Senaste läroplanen är uppbyggd som ett luftslott där relativism och subjektiva antaganden tagit över. Elev förväntas sköta sin inlärning på egen hand. Kontext, sammanhang och struktur lyser med sin frånvaro. Varför lägger vi på ansvaret på eleverna när de inte får strukturen som ramar? Hur ska man någonsin kunna var kreativ i sitt lärande om just struktur och även ledning saknas? Och detta är ingen kritik till de fantastiska lärare som varje dag gör allt vad de kan för att förmedla kunskap till elever. Det handlar om ett allvarligt systemfel.

Boken nämner också Stefan Löfvens ansats att Sverige ska vara ett kunskapssamhälle och att det är grunden till välstånd nu och i framtiden.

De elever som går i skolan nu är framtiden. De ska tas emot av ett näringsliv och offentlig sektor som också har bekymmer med att definiera kunskap. Om eleverna inte har alla kunskapsmässiga byggstenar och heller inte fått den inre kompassen att navigera i detta klimat, hur ska de då kunna tillföra något? Näringsliv och det offentliga behöver i många fall hitta ett bättre förhållningssätt till kunskap och lärande. Gärna före inkommande generationer är på plats.

Ledarskap. Ansvar. Respekt. Egentligen inget konstigt. Bara lite svårt.

Jag tänker det är fint att Löfven med flera pratar om kunskapssamhälle och även för mig är välstånd viktigt men det är inte som bevarande funktion. För mig är ett kunskapssamhälle något som utvecklar och gör saker och ting bättre för fler. Vi ska kritiskt kunna granska fakta och förhålla oss objektiva. Att jobba med lärande har aldrig varit mer viktigt än nu.

Kategorier
entreprenörskap förändring lärande processer ledarskap mål mod

Det är inte ofta jag kommer av mig…

I söndags var jag på min första nomineringsstämma inom politiskt verksamhet. Jag hade ju gjort lite som Pippi tidigare under hösten och blivit ett av flera förslag till en grymt bra lineup för Centerpartiet i Östersunds kommun. Och nu kan jag ödmjukt konstatera att jag är inget förslag längre utan en kandidat som man kan rösta på i kommunvalet.

Det är inte ofta jag kommer av mig men detta gör mig ganska eftertänksam. Glad. Tacksam. Och jag har funderat hela dagen på hur jag ska gå vidare med detta. Förutom att jag bloggar nu så kommer jag självklart också att delta i utbildningar, möten och andra tillfällen som ger lärande.

Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert – Pippi

Men framför allt så ska jag fortsätta driva utvecklingsfrågor. Mina kärnfrågor är så utan någon större överraskning, näringsliv och företagande samt skola och folkhälsa. Det är frågor som inte bara ryms inom mitt eget parti utan också som kommer ha stor påverkan på vår tillvaro längre fram.

Sverige går bra ekonomiskt, men det är först när vi hamnar i en lågkonjunktur som vi kommer att se vilka enorma konsekvenser skolans misslyckande för med sig.

Själva anledningen är att jag vill inte vänta på något genomslag. Jag vill vara med och aktivt bidra till en förändring. Detta blir en fantastisk och lärorik resa!

road-220058_640

Kategorier
förändring ledarskap mål mod motivation

Man kan alltid lära sig mer

Jag tänkte berätta lite om en för mig nygammal fast väldigt medveten satsning. Tack vare några kloka och snabbt utbytta ord med kollega styrde jag i höstas stegen mot ett möte med Centerpartiets nomineringskommitté i Östersund. I vanlig ordning utan koll på alla detaljer. Jag visste ju bara att jag funderat på detta i väldigt många år.

Det blev ett inspirerande möte. Jag log faktiskt när jag gick hem. Att prata företagande, skola och lusten att påverka i en timme gav en efterlängtad kick. Fast även om det var ett möte med nomineringskommittén var det ändå svårt att sätta ord på mina egna förväntningar. Vad skulle detta leda till liksom?

Det gick några månader och nu vet jag. Det ledde till att jag ligger på en föreslagen 16:de plats för Centerpartiets kommunlista i Östersund. Stämman i slutet av januari avgör utfallet i sin helhet. Och varför då denna satsning? Egentligen är det så pass enkelt som Gandhis ord, ”be the change you want to see in the world”. Jag kan inte förvänta mig att någon annan tar ansvar för att göra världen (och i detta fallet kommunen) till något bättre. Jag vill bidra. Det var av samma anledning som jag blev ambassadör för kvinnors företagande för 10 år sedan. Eller varför jag engagerade mig i JCI (juniorhandelskammaren). Eller varför jag ska föreläsa igen. Och så vidare. Men jag kan ju inte allt om politik kanske man tänker nu. Helt sant, men jag kan däremot mycket om mina sakområden. Och jag är bra på strategifrågor och ledarskap. Resten kan och vill jag lära mig. Man kan alltid lära sig mer!

Som mamma till två döttrar, varav den ena utbrister ”Vad coolt” när jag berättade om ovanstående, är det faktiskt en ynnest. Att så med ena foten på väg in i politiken. Att visa att vi kan göra skillnad genom att ge av sin tid och sitt engagemang (lika viktigt oavsett partifärg). Det kommer bli ett turbulent valår helt säkert. Och jag är helt säker på att det behövs ett nytt ledarskap.

Fortsättning följer.

woman-2692437_1280